Vuxenkontraktet

Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni har uppmärksammat problemet med den nätprostitution som förekommer allt mer frekvent och ofta med ungdomar som säljare. I Aftonbladet skriver ministern att; Det är förvånande att vi inte har gjort mer för att ta reda på hur stort problemet är. Kanske finns ett motstånd från politiker mot att ge sig in i en värld som vi har svårt att förstå?

Hela artikeln finns att läsa här.

Jo, så är det. De försök vi gjort att få tillräckligt intresse för att det politiska etablissimanget skulle ställa upp och lyssna på vad vi har att säga har utan undantag mötts av kalla handen. Det arbete vi bedriver på så låg nivå att vi möter alla öga mot öga utan att gömma oss bakom broschyrer, öppettider och ändlösa rapporter verkar inte intressera. Tack och lov har vi fler än 19 000 föräldrar som lyssnat på oss och som berättat vad de tycker om oss. Hade vi inte haft det hade vi antagligen lagt ner för länge sedan.

Men åter till Nyamko Sabuni och de ungas nätprostitution. Det är ett problem. Tveklöst. Det krävs åtgärder och kunskap. Absolut. Men jag tillåter mig att tycka att det hade varit bra om man från regeringens sida ägnat ett ögonblicks tanke kring hur man förebygger problemen. Så blir det nu inte. Inom ramen för en 36-punktersplan lyfter Nyamko Sabuni fram fyra punkter där man satsar 20 000 000 SEK. Hon skriver;

Den första är en studie av ungdomars erfarenheter av och attityder till sexuella tjänster mot ersättning och sexuellt utnyttjande via internet. Situationen för homo- och bisexuella ungdomar samt unga transpersoner ska belysas. Ungdomsstyrelsen ska sedan utarbeta ett metodmaterial för lärare i grundskolan och gymnasiet.

Den tredje åtgärden är utbildning riktad till personal i fritidsverksamhet, socialtjänst och skola.

Den fjärde är utbildning, kring bakgrunden till sexuell exploatering, för tjejjourer och organisationer för killar.

Regeringen tar jämställdhet på allvar. En utökad budget för särskilda jämställdhetsåtgärder har gjort att vi kan handla på områden där det tidigare mest fanns ord. Vi kommer att fortsätta satsningarna för ett samhälle där män och kvinnor, pojkar och flickor, kan forma sina liv efter egna önskningar.

OK, det där går ju att leva med. Men, här talas bara om personal, lärare, organisationer, socialtjänst och icke ett ord om föräldrar. Om det är svåra frågor att sätta sig in för dem som professionellt arbetar med barn och unga – hur är det då vara för dem som finns närmast ungarna? Skall grunden för vår upplysning och kunskap komma från rubriker som ”Elin uttnyttjades av nätpedofilen” eller ”Linn chockades när hon såg sina nakenbilder på nätet”?

Forskning har sin givna plats i kampen mot exploateringen av våra barn. Men det tar tid innan slutsatserna omsätts i praktiskt handling. Det finns i mina ögon en uppenbar risk att mängden rapporter, studiehäften, häften med tio goda råd till föräldrar producerade av experter, kommersiell litteratur, och allmänt välvillig information till slut bildar en så stor hög att ingen kan hita svaren på frågorna; ”Vad gör Emma framför datorn och Hur länge kan Emil spela utan att det är farligt”?

Det goda samtalet, möten mellan männsikor som ser som sin viktigaste uppgift att hjälpa sina barn till trygghet och nätverkandet dem emellan och de forum som finns för detta har hittills inte fått några pengar. Det tycker jag är konstigt.

För det kan väl inte vara så illa att våra beslutsfattare gjort det till en vana att plöja ner pengar i i och för sig vällovlig forskning för att skaffa sig ett alibi för att man gör något?

Det blev en lång, skön sommar som för min del tillbringades i Skåne. Nu skall det bli roligt att komma igång igen och terminen börjar för Vuxenkontraktets del nu på fredag då vi skall träffa personalen på Katrina Norra Skola. Detta är första steget och kommer förstås att följas upp med föräldramöten under hösten.

Jag hoppas att vi ses under det kommande läsåret.

Preventionsparadoxen innebär kort att:
Den största förebyggande effekten uppnås om insatserna riktas mot hela befolkningen och inte endast mot högriskgrupperna.

Hängde du med? För egen del kan jag tycka att detta inte är särskilt paradoxalt utan ganska naturligt. Skall jag överföra detta till Vuxenkontraktets verksamhet så känns det ju riktigt bra. Vi vänder oss till alla vuxna och vi gör det i en form som är billig, lättillgänglig och dessutom möjlig att upprepa. Det hela är alltså tillräckligt enkelt för att fungera.

Dessutom, när det gäller överdrivet dataspelande, risken för att ungarna stöter på obehagligheter på nätet eller får ta emot hot och mobbning… så torde ju alla vara i riskgruppen. Hur identifierar man egentligen de barn som befinner sig i det som skulle kunna etiketteras ”högriskgrupp”? Sannolikt kräver det ganska omfattande studier och kräver tid – därför är det väl bättre att ge alla information och chans att reflektera från början och innan problemen uppstår?

Det finns idag en rad olika föräldrakurser som erbjuder föräldrar chansen att utveckla sina förmågor i att bygga upp varma och förtroendefulla relationer till sina barn. Det är bra och välbehövligt. Men man kan ju fundera över hur det som krävs i ett av dessa program, delagande i elva träffar om 2 timmar och 30 minuter, gör att detta är något för alla? Bara att som ensamstående förälder ordna barnpassning på kvällstid i den omfattningen… ja vad säger man?

Min uppfattning är att det ligger en klar poäng i att samla de föräldrar och vuxna som finns kring ett barn och diskutera i ett forum där alla, eller vart fall de allra flesta känner igen sig och kan medverka. Det är därför vi har skolan som arena. Där finns ett naturligt fokus på relationen mellan vuxen- och barnvärlden och skolan ser dessutom samverkan mellan dem och föräldrar och barn som förutsättning för att lyckas med sitt kärnuppdrag. Ett föräldramöte, en timme av klassens föräldrars tid, det är vad som krävs. Detta inte sagt för att jag vill ställa Vuxenkontraktet mot någon av de föräldrautbildningar som finns. Tvärtom. Av erfarenhet vet jag att Vuxenkontraktet skapar intresse för denna typ av utbildningar och det är något som alla tjänar på, inte minst barnen.
En stillsam önskan är i stället att Vuxenkontraktet skall slippa ställas i motsats till de program som erbjuds och pågår. De står inte i motsats till varandra, inte alls. Låt tusen blommor blomma! Live and let live!

Alltså, preventionsparadoxen för Vuxenkontraktet kan formuleras ungefär så här;

Största möjliga nytta för största möjliga antal individer.

En gammal regel, men det har aldrig funnits någon bättre.