Vuxenkontraktet

Även Vuxenkontraktet har tagit sig till Almedalen. Tillsammans med vännerna på Svenska Danssportförbundet arrangerar vi imorgon onsdag en föreläsning för alla intresserade. Konkurrensen är…. överväldigande, minst sagt. Programmet påminner om Internet – allt med alla och alltid – och nu när vi just landat känns det som om vi drabbats av överflödets förbannelse.

Allt om programmet och vår plats där finns att läsa här.

Annars är det varmt och associationerna till Grekland med blått hav och sol som gassar ligger nära tillhands.

Nu skall vi ut på stan och se vad som händer. Det är Centerpartiet dag idag och i morgon Socialdemokraternas. Jag återkommer med en mer utförlig rapport under morgondagen.

Som sagt +29 i skuggan….

Mitt uppe i ännu en riktigt bra vecka som egentligen är två. Kollegan Lasse och jag drabbas då och då av den letargi som drabbar alla som är fångade av måsten och administrativa göromål under allt för stora delar av dagen. Men vi har också ett verksamt och långtidverkande botemedel; Att vara ute och föreläsa i alla tillängliga sammanhang är oslagbart och ger mångfalt mer energi än vad det tar.

Närmast kommer jag från Trelleborg eller närmare bestämt Skegrie. Engagerade, glada och positiva föräldrar. Tack till Pernilla och föräldraföreningen som ordnade. Pernilla träffade jag på kunskapsskolan i Trelleborg när jag föreläste där. Så går det ofta till, någon hör en föreläsning, ”säljer in” Vuxenkontraket på en annan skola och så rullar lavinen över landet. Nåja, så stor en lavin bestående av några få människor nu kan åstadkomma. Framför allt är det roligt att det vi gör uppskattas.

Våra vänner Konica Minolta och Toyota Center har också lyssnat på oss. Det är därför de är våra partners nu. Första gången vi träffade de inledningsvis affärsmässiga och avvaktande säljarna på Toyota dröjde det ungefär fem minuter innan de förvandlades till engagerade vuxna. Samma sak hände igår då vi besökte Malmö Aviation. Kort och sammanfatningsvis; ett bra möte med sällsynt trevliga, öppna och vettiga människor. Vi får se om vi kan hitta på något tillsammans. Malmö Aviations devis är ”Vi bryr oss”. Efter att ha träffat dem så tror jag faktiskt att det är alldeles sant.

Eftersom jag i det förra inlägget gnällde loss en del så kan det vara på sin plats att vara glad och tacksam här. Vilket inte är så svårt. Mina perioder av misströstan varar nämligen bara fram till till nästa gång jag får träffa föräldrar, ungar och lärare och tillsammans med dem göra nytta.

Den här veckan har vi fortsatt försöksverksamheten som innebär att vi också bjuder in barnen att medverka. Lite mer om hur detta går till och vilka överväganden som måste göras för att det skall fungera återkommer jag till i nästa inlägg.

Hursomhelst, tisdagen och besöket på Freinetskolan Kastanjen i Botkyrka blev en fantastiskt rolig kväll. Barnen var som alltid engagerade, öppna och positiva precis som föräldrarna och jag vågar lova att det talades om viktiga saker i gruppdiskussionerna. Integritet på nätet, vad man skall göra om man möter mobbning, hur vi kommer överens om hur länge det kan vara ok att sitta framför en skärm och mycket annat.

Som sagt, det är tungt att inte få några resurser till det vi ändå upplever måste göras. En tröst är att ett leende som jag fick av killen längst fram på första raden tillsammans med ett tack när han och hans föräldrar gick är värt mer än 10 000:- i villkorade bidrag. Dessutom slipper men fylla i blanketter.

Vuxenkontraktets föreläsningar är gratis för skolor och föräldrar. Föreläsarna gör det de gör på sin fritid och i högsta grad ideellt. Dumma oss!

Dags att gnälla alltså. Och vem är förvånad? Insatser på det sociala området genomförs ju mycket sällan av människor och organisationer som upplever sig ha mer än tillräckliga resurser. Det ligger i sakens natur, särskilt om de insatser som skall göras är förebyggande. Hur mycket får jag om jag släcker branden i ditt hus? Hur mycket vill du betala för att jag kanske kan se till att det eventuellt inte börjar brinna i ditt hus någon gång i en obestämd framtid?

Jag köper att samhället vid fördelningen av de begränsade resurser som finns, i detta fall de resurser som står till buds för att arbeta med förebyggande åtgärder riktade mot barn genom deras föräldrar, måste se till att de projekt som stöds är seriösa och har effekt. Insatser skall vara mätbara och möjliga att utvärdera. Mätbarhet kräver förutsägbarhet och då passar ju manualbaserade program bra. Nya, icke evidensbaserade program har en lång och knagglig väg att vandra. Jag har slutat räkna de timmar vi lagt på att skriva ansökningar till Allmänna Arvsfonden, Socialstyrelsen, kommuner och allsköns myndigheter som skulle kunna tänkas hjälpa oss att bredda verksamheten.

Det första hindret är att det inte går att vara bekvämt specifik beträffande målet för åtgärderna. Insatser som riktar sig mot potentiella problem över en bred skala är svårare att förstå än ett specifikt mål som att erbjuda rörelsehindrade barn i en viss skola möjlighet till vattengymnastik en gång per vecka. Till och med insatser i form av etablering av samlingslokaler för ungdomar i socialt utsatta områden är lättare att förstå än nyttan av att träffa tiotusentals föräldrar och ge dem kunskap om deras barns uppväxtvillkor. Men ofta är generella insatser effektivare än riktade. Det gäller i alla åldersgrupper och särskilt under uppväxtåren. Skälet är att riktade insatser, om de ska vara effektiva, förutsätter att det finns en tydlig åtskillnad mellan riskgruppen och övriga. Så är det inte alltid. Särskilt inte när det gäller barn i mellanstadieåldern som befinner sig i, eller står på tröskeln till puberteten.

Om insatserna för barn koncentreras på individer med högst risk kommer dessa personer ha god nytta av insatsen, men den totala problemkakan kommer inte att minska nämnvärt. Däremot har små insatser som når många störst effekt på barngruppen i stort. Detta förhållande brukar kallas den preventiva paradoxen.

Att engagera alla inom ramarna för att uppmärksamma och reagera på det barnen kan behöva hjälp med är ett självändamål. Det stärker föräldrarnas möjligheter att etablera nätverk. Det ökar också möjligheterna till att det som barnen uppfattar som vuxenvärlden kan visa upp ett gemensamt förhållningssätt och tydliga attityder i svåra frågor som till exempel då det gäller barn och unga och alkohol.

Det tar tid och kraft att plantera detta synsätt bland dem som håller i pengarna. Hittills har vi lyckats dåligt. Vi har varit för upptagna med att träffa 26 000 föräldrar som älskar det vi gör. Så gnället kanske slår tillbaka på oss själva som inte köpte TV-reklam istället för att satsa på verksamheten. Dumma oss!

Måndagen inleddes med en räkneövning i den högre skolan. Därför kan jag meddela att föreläsningen om Vuxenkontraktet nu haft 21 763 åhörare sedan starten. Vi räknar med 70 åhörare per föreläsning och det stämmer väl med de noteringar som säger att vi genomfört 311 föreläsningar fram till idag. Globen rymmer 13 850 människor, sagt bara som jämförelse.

Nu går vi in i slutfasen av höstterminen -08 och närmast är det Katarina Norra Skola, Skarpnäcksskolan, idrottsföreningar i Örebro och Linköping och Kunskapsskolan i Trelleborg som tar emot.

21 763 människor är en väldig massa människor men på sikt vill vi nå 50 000, per läsår…..

Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni har uppmärksammat problemet med den nätprostitution som förekommer allt mer frekvent och ofta med ungdomar som säljare. I Aftonbladet skriver ministern att; Det är förvånande att vi inte har gjort mer för att ta reda på hur stort problemet är. Kanske finns ett motstånd från politiker mot att ge sig in i en värld som vi har svårt att förstå?

Hela artikeln finns att läsa här.

Jo, så är det. De försök vi gjort att få tillräckligt intresse för att det politiska etablissimanget skulle ställa upp och lyssna på vad vi har att säga har utan undantag mötts av kalla handen. Det arbete vi bedriver på så låg nivå att vi möter alla öga mot öga utan att gömma oss bakom broschyrer, öppettider och ändlösa rapporter verkar inte intressera. Tack och lov har vi fler än 19 000 föräldrar som lyssnat på oss och som berättat vad de tycker om oss. Hade vi inte haft det hade vi antagligen lagt ner för länge sedan.

Men åter till Nyamko Sabuni och de ungas nätprostitution. Det är ett problem. Tveklöst. Det krävs åtgärder och kunskap. Absolut. Men jag tillåter mig att tycka att det hade varit bra om man från regeringens sida ägnat ett ögonblicks tanke kring hur man förebygger problemen. Så blir det nu inte. Inom ramen för en 36-punktersplan lyfter Nyamko Sabuni fram fyra punkter där man satsar 20 000 000 SEK. Hon skriver;

Den första är en studie av ungdomars erfarenheter av och attityder till sexuella tjänster mot ersättning och sexuellt utnyttjande via internet. Situationen för homo- och bisexuella ungdomar samt unga transpersoner ska belysas. Ungdomsstyrelsen ska sedan utarbeta ett metodmaterial för lärare i grundskolan och gymnasiet.

Den tredje åtgärden är utbildning riktad till personal i fritidsverksamhet, socialtjänst och skola.

Den fjärde är utbildning, kring bakgrunden till sexuell exploatering, för tjejjourer och organisationer för killar.

Regeringen tar jämställdhet på allvar. En utökad budget för särskilda jämställdhetsåtgärder har gjort att vi kan handla på områden där det tidigare mest fanns ord. Vi kommer att fortsätta satsningarna för ett samhälle där män och kvinnor, pojkar och flickor, kan forma sina liv efter egna önskningar.

OK, det där går ju att leva med. Men, här talas bara om personal, lärare, organisationer, socialtjänst och icke ett ord om föräldrar. Om det är svåra frågor att sätta sig in för dem som professionellt arbetar med barn och unga – hur är det då vara för dem som finns närmast ungarna? Skall grunden för vår upplysning och kunskap komma från rubriker som ”Elin uttnyttjades av nätpedofilen” eller ”Linn chockades när hon såg sina nakenbilder på nätet”?

Forskning har sin givna plats i kampen mot exploateringen av våra barn. Men det tar tid innan slutsatserna omsätts i praktiskt handling. Det finns i mina ögon en uppenbar risk att mängden rapporter, studiehäften, häften med tio goda råd till föräldrar producerade av experter, kommersiell litteratur, och allmänt välvillig information till slut bildar en så stor hög att ingen kan hita svaren på frågorna; ”Vad gör Emma framför datorn och Hur länge kan Emil spela utan att det är farligt”?

Det goda samtalet, möten mellan männsikor som ser som sin viktigaste uppgift att hjälpa sina barn till trygghet och nätverkandet dem emellan och de forum som finns för detta har hittills inte fått några pengar. Det tycker jag är konstigt.

För det kan väl inte vara så illa att våra beslutsfattare gjort det till en vana att plöja ner pengar i i och för sig vällovlig forskning för att skaffa sig ett alibi för att man gör något?

Det blev en lång, skön sommar som för min del tillbringades i Skåne. Nu skall det bli roligt att komma igång igen och terminen börjar för Vuxenkontraktets del nu på fredag då vi skall träffa personalen på Katrina Norra Skola. Detta är första steget och kommer förstås att följas upp med föräldramöten under hösten.

Jag hoppas att vi ses under det kommande läsåret.