Vuxenkontraktet

Läget i sak är följande. När åklagaren väcker åtal i domstol blir den förundersökning som lett fram till åtalet offentlig. Skälet är lätt att förstå. Alla och envar skall ha möjlighet att granska förundersökningen för att rättssäkerheten skall kunna upprätthållas. Rent praktiskt innebär det att privatpersoner, media och alla som är intresserade av att läsa förhör, titta på bilder från brottsplatsundersökningar, lyssna på bandupptagningar av förhör eller vad som nu kan förekomma i en förundersökning kan göra det i lugn och ro och utan att någon frågar varför de är intresserade.

De flesta fall där någon lagförs i domstol är ganska trista och föga intressanta för media. Dock finns det undantag. Knutby, Palmemordet, mordet på Anna Lindh och så nu då; Morden i Arboga. Vid tidpunkten för mordet på Anna Lindh fördes en ganska livlig debatt om huruvida det var rätt att publicera bilder på Anna Lindh på väg i in ambulansen ute på Hamngatan. Pressombudsmannen hade synpunkter, jag minns inte vilka, alla tidningar hade synpunkter och allmänheten hade synpunkter. Men, mycket få bilder publicerades som hade anknytning till något av ovanstående brott.

Nu är läget annorlunda med Arboga. Någon, oklart vem, har utnyttjat sin lagliga rätt att få ut kopior av allt material i förundersökningen. Samme någon har sedan lagt upp valda delar av materialet på en sajt från vilken man normalt laddar hem musik och film mer eller mindre lagligt. Nu uppstår läget att materialet blir mer offentligt än lagstiftaren tänkt sig. Tror jag åtminstone. På diverse sidor av ”underground-karaktär” dyker nu bilder upp som föreställer brottsplatsen, obuduktionerna på de båda döda barnen och sådant som normalt visas i någon av de tre varianter CSI som erbjuds.

Integritet? Rättssäkerhet? Etik? Utan tvekan uppstår en inte alldeles enkel debatt. Men under tiden denna pågår ökar risken, eller om man så vill chansen, att våra barn och ungdomar konfronteras med den blodiga verkligheten bakom de braskande tidningsrubrikerna och tvingas förhålla sig till den upplevelsen. Tala med dina barn inte bara om Arboga-bilderna. Få dem att förstå att de kan komma till dig när de stöter på sådant de tycker är skrämmande och otäckt. De skall inte behöva bearbeta detta själva.

Tänk på att ett barn som ser något som det som beskrivs ovan ofta tänker så här;

- Det här borde jag nog inte se…

Barnets slutsats blir att ta på sig skulden och låtsas som ingenting. Fel förstås, det är ju vi vuxna som har ansvaret för att det finns balans mellan offentlighetsprincipens krav och barnens mentala hälsa.

Tänk dig att en 13-åring går in en spelbutik för att köpa ett spel, men åldersgränsen på spelet ligger på 16+. När han ska betala så säger tjejen i kassan: ”Du är nog lite för ung för det här spelet”
13-åringen lägger fram pengarna på disken och svarar: ”Ring min farsa då” Om nu pappan skulle säga att: ”Visst, det är helt okej! Han har ju pengar, så då är det väl inget att tjafsa om?”… är det ändå acceptabelt då? Jag menar, det är ju ändå 13-åringen som ska spela spelet och förmodligen inte pappan. I Sverige har vi något som kallas för Pegi-system. Ett system som gör det lätt att se om spelet är lämpligt för en själv eller för ens barn. Det finns både ålderssymboler och innehållssymboler.
T.ex. om spelet skulle vara skrämmande, ha grovt språk, innehålla våld eller dylikt.
Men det är inte straffbart att spela ett spel med högre åldersgräns än vad själv är gammal.
Pegi-systemet är väll egentligen bara en hjälp att förstå vad man kommer att mötas av i själva spelet. Men butiken har ändå till ansvar att säga till om någon av ung ålder skulle vilja köpa ett spel med en högre åldersgräns. Men hur är det då om man skulle beställa ett spel via internet?
Där har man ingen som helst koll på om kunden är över 18 år – för det är just så gammal man måste vara för att få handla på internet.
Jag tog kontakt med ett antal företag som säljer pc – och tvspel för att fråga hur pass stränga de är med åldersgränser och om de tycker att det är okej att sälja ett spel till en minderårig om de endast har telefonkontakt med föräldern.
I det här fallet fick jag bara svar från internetförsäljarna och inte från själva butikerna.
Enligt dem hade de flesta ingen möjlighet att kontrollera om en person under 18 år skulle köpa ett spel med en viss åldersgräns.Är inte det sjukt?
Har man en åldersgräns så ska man väll följa den? Och inte bara låtsas som om den inte finns?
Och om det finns problem så ska man väll ta upp problemen och försöka lösa dem? För enligt det försäljarna har skrivit så verkar ingen ha någon vidare koll på vad som säljs till vem och då kan man ju tycka att: ”varför ha ett pegi-system över huvudtaget då om det ändå inte fungerar?” Det gäller att börja fundera, hitta lösningar. För problemet är större än ni tror.

Det är omöjligt att inte beröras av tragedier som dödsmisshandeln på Kungsholmen och skotten i Rödeby. Det känns långt borta och ändå nära, alldeles för nära. När jag tittar på de misstänkta gärningsmännens åldrar inser jag att, de är födda 1991. Jag funderar på vad deras föräldrar känner och tänker och hur jag än vrider och vänder på alltsammans så finns bara förlorare. En död kille i början av livet än en död kille för mycket, så är det.

Runt kaffebord på arbetsplatser och på skolornas gårdar diskuteras det fram och tillbaka och som vanligt har ”allt blivit mycket värre” och de påföljder som vissa föreslår för de misstänkta gärningsmännen har i mina ögon mer med hämnd att göra än med rättvisa och anpassning. Kvällstidningarna hoppar på ”uppropståget” och det skall manifesteras mot det meningslösa våldet, ett begrepp som tydligen kommit att bli fullt accepterat trots att det egentligen mest etiketterar ett våld vi inte kan förstå. Våldet är knappast meningslöst för den som slår, i vart fall inte i det ögonblick det sker. Jag är rädd att chocken och den motviljan gärningarna leder till att vi agerar på ett sätt som inte långsiktigt hjälper. Kampanjer är per definition kortsiktiga, vi skall försöka ta ansvar för barnens långsiktiga utveckling. Det kan alltså finnas motiv för att fundera på hur det ligger till egentligen.

Tonåringar som dödar jämnåriga är väldigt sällsynt. I Sverige inträffar det i genomsnitt en till två gånger per år. Det finns inte heller något som tyder på att det dödliga våldet skulle öka bland unga personer i åldern 15-17 år.

Under perioden 1990-2004 var 65 stycken gärningsmän i åldern 15-17 år kopplade till olika typer av dödligt våld. I de fallen, cirka fyra fall per år, var offren även vuxna personer. När det gäller jämnåriga offer, det vill säga andra tonåringar, stannar siffrorna på i genomsnitt ett eller två fall per år.

Ofta är gärningspersonerna unga killar med komplicerade sociala problem. Utvärderingar som gjorts visar att de många gånger har personlighetsstörningar med dålig impulskontroll och empatistörningar, något de delar med de flesta som gör sig skyldiga till dödligt våld. De unga gärningspersonerna har ibland också missbruksproblem och har ofta begått brott tidigare.

I de flesta fallen drabbar det dödliga våldet någon utanför familjen, någon tonåringen inte känner och brotten sker i stor utsträckning på allmänna platser. Något som kan ha sin förklaring i tonåringars sociala livsmönster.

Deras livsstil och situation är ofta sådan att de rör sig runt i stan och därför träffar mycket folk utomhus. De träffar helt enkelt mycket folk som de inte känner. Tonåringar har ju av naturliga skäl ingen egen lägenhet och kanske ingenstans att ta vägen med sina kompisar.

I de enstaka fall där en tonåring blir dödad är det ofta grupprelaterat. Gärningsmännen är ofta berusade och använder kniv. Att någon sparkas till döds är mycket sällsynt. Det vanligaste är att bråken startar som diskussioner om bagateller. Situationen urartar sedan snabbt när de lättkränkta gärningsmännen tar till våld för att hämnas eller återupprätta sin heder. (Källa BRÅ)

De som är inblandade på gärningsmannasidan, eller som påstås vara det, får dödshot, hatmail och det hetsas till den grad av jag undrar om vi ägnar oss åt lynchningar i Sverige. Virtuella lynchningar visserligen, men så många fler kan ju delta i dem.

Till sist, statistiken innebär förstås ingen som helst tröst eller förklaring på det obegripliga för de föräldrar som just förlorat sin son. Deras sorg är deras egen – den är odelbar – och kan egentligen inte delas av oss. Det vi kan dela är ansvaret för barnen och närvaron i deras liv.