Vuxenkontraktet

igång igen september 23, 2010

Det blir inga ursäkter här. Det är bara att erkänna det alla redan vet; Frekvensen på uppdateringarna här på bloggen är bedrövlig. Hög tid att göra ett ärligt försök till bättring alltså.

Vuxenkontraktet lever i högsta grad. Varje vecka träffar vi hundratals föräldrar ute i de skolor som varit kloka nog att uppmärksamma det faktum att allt större delar av barnens liv levs på nätet och att vuxenvärlden just nu håller på att forma ett förhållningssätt till detta. Vuxenkontraktets syfte är ju just att få igång tankarna kring hur vuxna skall kunna hjälpa och stödja barn i deras liv on-line. Lätt är det inte. Men svårigheterna skall heller inte överdrivas, det handlar ju inte om kunskaper om datorer ner på bit och byte-nivå utan mer att se barnen i sammanhanget.

Efter varje möte kommer en hel del mail och telefonsamtal från föräldrar som har funderingar och frågor. Eftersom fler kanske har samma frågor men inte riktigt kommer sig för med att ställa dem tänkte jag försöka svara på några av de vanligaste här. Kommentera gärna om du vill.

***
“Maja bor varannan vecka hos mig och varannan vecks hos sin pappa. Problemet är att hon får använda datorn nästan obegränsat hos honom – jag är mer restriktiv och vi har regler som Maja och jag är överens om. Majas pappa tycker att mina regler är överdrivet försiktiga och som vanligt låter han allt gå vind för våg. Jag blir vansinnig och ringer och skäller. Maja gråter och tycker att jag är dum i huvudet. Pappan säger till Maja att jag är hysterisk. Allt detta har gjort att Maja nu hellre är hos honom än hos mig. Vad gör man?”

***

Det här är något ni vuxna måste skapa förutsättningar för att lösa tillsammans. Jag vet inte om du talat med pappan direkt eller om du grundar din uppfattning på vad Maja berättar? Det är ju inte helt ovanligt att barn spelar ut föräldrar mot varandra och då använder “Ja, men jag får göra det hos pappa”, men mer sällan “jag får inte göra så hos mamma”. Mitt förslag är ni börjar med att tala direkt med varandra och att syftet då bara är att komma överens om en gemensam ståndpunkt i de kommande diskussionerna med Maja.

Om din relation till pappan är ansträngd är det extra viktigt att begränsa diskussionen till att bara omfatta just detta med Majas data-tid. Risken är annars att den frågan drunknar i allt som är ouppklarat, sorgligt eller infekterat. Och vem vet, om ni lyckas hantera detta gemensamt och hitta en lösning som är till för Majas bästa så kanske det kan bli grunden för en förbättrad relation också i andra frågor?

Min erfarenhet är att fungerande överenskommelser med barn bygger på förtroendefulla relationer. Inte bara mellan bar och vuxen utan också mellan de vuxna som barnet möter.

Lycka till!