Vuxenkontraktet

Eftersom jag i det förra inlägget gnällde loss en del så kan det vara på sin plats att vara glad och tacksam här. Vilket inte är så svårt. Mina perioder av misströstan varar nämligen bara fram till till nästa gång jag får träffa föräldrar, ungar och lärare och tillsammans med dem göra nytta.

Den här veckan har vi fortsatt försöksverksamheten som innebär att vi också bjuder in barnen att medverka. Lite mer om hur detta går till och vilka överväganden som måste göras för att det skall fungera återkommer jag till i nästa inlägg.

Hursomhelst, tisdagen och besöket på Freinetskolan Kastanjen i Botkyrka blev en fantastiskt rolig kväll. Barnen var som alltid engagerade, öppna och positiva precis som föräldrarna och jag vågar lova att det talades om viktiga saker i gruppdiskussionerna. Integritet på nätet, vad man skall göra om man möter mobbning, hur vi kommer överens om hur länge det kan vara ok att sitta framför en skärm och mycket annat.

Som sagt, det är tungt att inte få några resurser till det vi ändå upplever måste göras. En tröst är att ett leende som jag fick av killen längst fram på första raden tillsammans med ett tack när han och hans föräldrar gick är värt mer än 10 000:- i villkorade bidrag. Dessutom slipper men fylla i blanketter.