Vuxenkontraktet

Vuxenkontraktets föreläsningar är gratis för skolor och föräldrar. Föreläsarna gör det de gör på sin fritid och i högsta grad ideellt. Dumma oss!

Dags att gnälla alltså. Och vem är förvånad? Insatser på det sociala området genomförs ju mycket sällan av människor och organisationer som upplever sig ha mer än tillräckliga resurser. Det ligger i sakens natur, särskilt om de insatser som skall göras är förebyggande. Hur mycket får jag om jag släcker branden i ditt hus? Hur mycket vill du betala för att jag kanske kan se till att det eventuellt inte börjar brinna i ditt hus någon gång i en obestämd framtid?

Jag köper att samhället vid fördelningen av de begränsade resurser som finns, i detta fall de resurser som står till buds för att arbeta med förebyggande åtgärder riktade mot barn genom deras föräldrar, måste se till att de projekt som stöds är seriösa och har effekt. Insatser skall vara mätbara och möjliga att utvärdera. Mätbarhet kräver förutsägbarhet och då passar ju manualbaserade program bra. Nya, icke evidensbaserade program har en lång och knagglig väg att vandra. Jag har slutat räkna de timmar vi lagt på att skriva ansökningar till Allmänna Arvsfonden, Socialstyrelsen, kommuner och allsköns myndigheter som skulle kunna tänkas hjälpa oss att bredda verksamheten.

Det första hindret är att det inte går att vara bekvämt specifik beträffande målet för åtgärderna. Insatser som riktar sig mot potentiella problem över en bred skala är svårare att förstå än ett specifikt mål som att erbjuda rörelsehindrade barn i en viss skola möjlighet till vattengymnastik en gång per vecka. Till och med insatser i form av etablering av samlingslokaler för ungdomar i socialt utsatta områden är lättare att förstå än nyttan av att träffa tiotusentals föräldrar och ge dem kunskap om deras barns uppväxtvillkor. Men ofta är generella insatser effektivare än riktade. Det gäller i alla åldersgrupper och särskilt under uppväxtåren. Skälet är att riktade insatser, om de ska vara effektiva, förutsätter att det finns en tydlig åtskillnad mellan riskgruppen och övriga. Så är det inte alltid. Särskilt inte när det gäller barn i mellanstadieåldern som befinner sig i, eller står på tröskeln till puberteten.

Om insatserna för barn koncentreras på individer med högst risk kommer dessa personer ha god nytta av insatsen, men den totala problemkakan kommer inte att minska nämnvärt. Däremot har små insatser som når många störst effekt på barngruppen i stort. Detta förhållande brukar kallas den preventiva paradoxen.

Att engagera alla inom ramarna för att uppmärksamma och reagera på det barnen kan behöva hjälp med är ett självändamål. Det stärker föräldrarnas möjligheter att etablera nätverk. Det ökar också möjligheterna till att det som barnen uppfattar som vuxenvärlden kan visa upp ett gemensamt förhållningssätt och tydliga attityder i svåra frågor som till exempel då det gäller barn och unga och alkohol.

Det tar tid och kraft att plantera detta synsätt bland dem som håller i pengarna. Hittills har vi lyckats dåligt. Vi har varit för upptagna med att träffa 26 000 föräldrar som älskar det vi gör. Så gnället kanske slår tillbaka på oss själva som inte köpte TV-reklam istället för att satsa på verksamheten. Dumma oss!