Vuxenkontraktet

När jag var femton år spelade jag och tre kompisar ”Risk”, ett spel om världsherravälde, komplicerat och med många kort och pjäser. Vi var periodvis helt absorberade av att spela och tillbringade väldigt mycket tid med att förflytta våra arméer mellan nord och syd.

Nu läser jag i bl.a. Aftonbladet om en 15-årig kille som föll ihop över tangentbordet efter att drabbats av svåra krampanfall, allt för att han spelat World of Warcraft i 24 timmar. Det finns bild på de frågande och oroliga föräldrarna. Experter uttalar sig och förvirringen verkar vara total. Dataspelskramarna hävdar med viss rätt att det handlar om vätskebrist, för lite mat och allt vad det nu är som förklaringsmodell för unge Marcus kollaps. De rabiata dataspelsmotståndarna ropar på förbud…

Och här sitter jag och undrar hur en 15-åring, med föräldrarna närvarande kan tillåtas att spela 24 timmar i sträck, pumpa i sig energidryck och hamna i kramper innan någon reagerar och säger; ”nu räcker det”. Min morsa sade så och skickade hem mina kompisar. Det borde fungera nu också.

Det är också viktigt att påpeka att de allra flesta spelar lagom, träffar vänner och lär sig massor av att spela. Ungarna mår inte en bråkdel så dåligt som man kan tro. Om vi bara försöker förstå den värld de lever i och lyckas etablera fungerande överenskommelser med dem. För en gångs skull kan jag kosta på mig att vara kategorisk; Nej, det är inte OK att en 15-åring spelar dataspel 24 timmar i sträck.

Att ungarna testar gränser är inget nytt. Det nya är väl i detta fall att det skall till en kollaps i kramper för att någon skall inse att gränsen är nådd.